Haua

När jag var liten semestrade vi väldigt mycket i Halmstad. Hyrde stuga eller lånade stuga av vänner till mor och far.

Jag var 5 år och livet lekte. När man var liten sken alltid solen på sommaren, man hade myggbett på benen, vattnet var aldrig för kallt och jag hade 10 kr i veckopeng.

Med oss på smestrarna var alltid Gittan och TV-Ove. Ove har sitt smeknamn från den tiden då han drev TV-butik i Alsterbro (!). Ja, det har funnits en tv-affär i lilla hålan.
Ibland följde även deras dotter med, Helen. Emelie och jag såg väldigt mycket upp till henne för hon hyade allt...pufflugg, byxor med taskig passform, tröjor med axelvaddar, smycken i neonfärger och massa smink runt ögonen.
Hon var lite av en idol för oss. När vi blev stora skulle vi bli som henne.

Hur lycklig var inte jag en dag i juli på halmstads kust när det bestämdes att jag skulle få följa med Helen OCH hennes coola kompisar på konsert??
Än idag undrar jag hur detta beslut kunde klubbas igenom. Jättekul för Helen 16 år att behöva släpa på mig 5 år när hon ska på konsert med sina polare.
Jag var själaglad i alla fall och ännu gladare blev jag när mamma sa att jag fick ha mina nya tygskor på mig. Dessa var jag väldigt rädd om och trots att jag var barn så fanns det inte en fläck på dom.
Nu skulle jag kvällen till ära bära dessa gyllene skor så vad kan gå fel?

Vi anländer till konserten. Det var jag och ett gäng coola 80-tals stylade ungdomar mellan 16 och 20 år. Vilken syn. Folk trodde säkert att jag var nåns lillasyster...
Kvällens artist var ingen mindre än Pernilla Wahlgren och i bakgrunden fanns även hennes dansanta exman Emilio.
Stekhett!!
I samlad trupp gick vi in i klungan som samlats framför scenen och jag såg verkligen ingenting. Jag höll bara Helen i handen och höll även stenkoll på mina vita tygskor så inga fläckar skulle dyka upp. Konserten var ju på en leråker.

Braaaaam!! Världens gitarrsolo bränner av och hela klungar börjar hoppa och digga. Alla utom jag. Helt oförberedd på denna omställning får jag panik.
Jag kan absolut inte njuta av piccadilly circus och när jag börjar inse att folk håller på och hoppar upp och ner så mina tygskor åker av för att dom kliver mig på hälarna så brister det.
Helen blir trött på mig och drar ut mig ur klungan och sätter mig på en filt i utkanten av havet med diggande människor. Jag förstår henne fullt ut men när man är liten tänker man lite annolunda.
-Sitt här en stund, vi kommer snart. Vi ska bara lyssna lite på musiken...

Vet inte hur länge jag satt där men efter ett tag börjar mörka tankar dyka upp i huvudet
-Tänk om dom glömt bort mig....
-Tänk om jag aldrig mer får träffa min familj...
-Tänk om jag blir ensam i världen...

Jag börjar storgråta. Jag tror inte att jag vrålar men jag gråter och är riktigt ynklig där på min filt i leran.
Genom dimmiga ögon ser jag en stor man komma emot mig och böjer sig ner mot mig.
-Nämen vad har hänt här då? Har du kommit bort lilla vän?

Han är nån form av vakt och har uppmärksammat mig då jag satt och hulkade i min ensamhet.

-Jag hittar inte Heleeeeen, buuhääää....snyft, snyft.

Helen hade sagt till mig flera gånger att absolut INTE lämna filten och det gjorde jag ju inte heller...

-Kom lilla vän, jag ska hjälpa dig att hitta Helen.

I ett huj lyfter han upp mig med sina starka armar och jag är nog bara tacksam att slippa ensamheten så jag protesterar inte. Han börjar prata i sin walkietalkie att han har ett borttappat barn i sina armar och att vi måste hitta min "ägare"
För mig känns ju det som en omöjlighet. Hur ska han kunna veta vem Helen är liksom? I den stunden var jag helt säker på att jag var borttappad för alltid och att den stora vakten skulle bli tvungen att adoptera mig.

Han hade en lösning på mitt problem. I pausen mellan två låtar tar han upp mig på scenen, där står emilio och stretchar inför nästa dansnummer och Pernilla hämtar andan vid en stor högtalare.
Som om jag vore nyfödd lejonkung höjer han upp min späda barnkropp i skyn och vrålar till publiken:
-ÄR DET NÅN SOM KÄNNS VID DET HÄR BAAAARNET? HON SATT PÅ EN FILT OCH GRÄÄÄÄÄT!
Min scendebut var avklarad, jag delade den med Pernilla Wahlgren.

Fy fan vad Helen måste ha skämts när hon hämtade mig. Och hennes vänner då?

Det var min konsertpremiär. Jag kan meddela att skorna aldrig mer blev de samma....min fina vita tygskor.


Idolen...

/Haua