Vadet.
Om en månad ska jag sättas på prov. Nånstans under årets lopp har jag gått med på ett vad. Det går ut på att springa. Ja, redan här är det ju nåt konstigt. Springa är ju bland det suraste som finns.
Men springa ska jag. 5 km på under 30 minuter.
I andra ringhörnan står Ea och Jan. Dom ska springa 5 km på 40 min respektive 10 km på 50 min.
Från början hade jag också 40 minuter på mig men nånstans i mars var jag tydligen tuff och otydlig och påstod att JAG (med kenyankroppen) skulle fixa det på 30 minuter.
Klarar man inte sin tid måste man köpa whiskey till de andra.
Jag gillar inte whiskey.
Alltså måste jag löpa så in i h#ll för att fixa detta. Jag har haft ett lugn i min kropp fram tills i måndags då jag skulle testa min kondition för första gången. De andra deltagarna är redan igång med sin träning men jag har gått runt och trott att jag har en grundkondition som Maria Akraka skulle dö för.
Det har jag icke.
Förra veckan provade jag löparskor. Dom är ju skitfula. Verkligen UGLY. Jag var ärlig och sa det i butiken.
Sen ser jag att den granne försäljaren har på sig ett par sådana löparskor...till jeans. Oh no. Big no no.
-Dom här passar din lilla fot. Endast 1600 kr.
Åh herregud.
Som tur var fanns dom inte i min storlek så jag skulle återkomma denna veckan. Nog återkom jag alltid....smet in i butiken, kollade så han inte var där och sen tog jag ett par helt andra skor för endast 600 kr. Fula.
Sen körde jag bil till scaniaslingan, så himla pepp. När jag kom fram fattade jag inte vart slingan började. Sen var jag ängslig för att ett helt fotbollslag stod och värmde upp en bit bort. Ångest om ALLA dom 25 pojkarna skulle ut i spåret när jag är där helt vilse.
Jag börjar springa med mobilen (tidtagarur) i ena handen och bilnyckeln i andra. När lungorna höll på att sprängas kollade jag på klockan. Jag hade sprungit i 4 minuter.
Sweet jesus.
Redan då vill jag vända. Jag ångrar mig.
Hör och häpnar, jag tog mig runt. Tid 14.38. Det är kört inser jag. Alla har sagt "du fixar det lätt" och det har jag levt på men verkligheten var helt annolunda.
Jag har aldrig varit så glad över att se min bil. Inget kunde få mig att ens försöka mig på ett varv till. Ett varv är nästan 2,5 km. Nu kan nån med IQ badboll räkna ut att jag ligger pyrt till.
Whiskeyn kommer kosta mig 580 kr. Skorna kostade 590 kr. Jag går back. Och jag kommer plågas på köpet. Varför gick jag inte till systemet direkt istället för till Intersport?
Jag och ekonomi!
Fortsättning följer.
Suck!
/Haua
Men springa ska jag. 5 km på under 30 minuter.
I andra ringhörnan står Ea och Jan. Dom ska springa 5 km på 40 min respektive 10 km på 50 min.
Från början hade jag också 40 minuter på mig men nånstans i mars var jag tydligen tuff och otydlig och påstod att JAG (med kenyankroppen) skulle fixa det på 30 minuter.
Klarar man inte sin tid måste man köpa whiskey till de andra.
Jag gillar inte whiskey.
Alltså måste jag löpa så in i h#ll för att fixa detta. Jag har haft ett lugn i min kropp fram tills i måndags då jag skulle testa min kondition för första gången. De andra deltagarna är redan igång med sin träning men jag har gått runt och trott att jag har en grundkondition som Maria Akraka skulle dö för.
Det har jag icke.
Förra veckan provade jag löparskor. Dom är ju skitfula. Verkligen UGLY. Jag var ärlig och sa det i butiken.
Sen ser jag att den granne försäljaren har på sig ett par sådana löparskor...till jeans. Oh no. Big no no.
-Dom här passar din lilla fot. Endast 1600 kr.
Åh herregud.
Som tur var fanns dom inte i min storlek så jag skulle återkomma denna veckan. Nog återkom jag alltid....smet in i butiken, kollade så han inte var där och sen tog jag ett par helt andra skor för endast 600 kr. Fula.
Sen körde jag bil till scaniaslingan, så himla pepp. När jag kom fram fattade jag inte vart slingan började. Sen var jag ängslig för att ett helt fotbollslag stod och värmde upp en bit bort. Ångest om ALLA dom 25 pojkarna skulle ut i spåret när jag är där helt vilse.
Jag börjar springa med mobilen (tidtagarur) i ena handen och bilnyckeln i andra. När lungorna höll på att sprängas kollade jag på klockan. Jag hade sprungit i 4 minuter.
Sweet jesus.
Redan då vill jag vända. Jag ångrar mig.
Hör och häpnar, jag tog mig runt. Tid 14.38. Det är kört inser jag. Alla har sagt "du fixar det lätt" och det har jag levt på men verkligheten var helt annolunda.
Jag har aldrig varit så glad över att se min bil. Inget kunde få mig att ens försöka mig på ett varv till. Ett varv är nästan 2,5 km. Nu kan nån med IQ badboll räkna ut att jag ligger pyrt till.
Whiskeyn kommer kosta mig 580 kr. Skorna kostade 590 kr. Jag går back. Och jag kommer plågas på köpet. Varför gick jag inte till systemet direkt istället för till Intersport?
Jag och ekonomi!
Fortsättning följer.
Suck!
/Haua
Paket!
När jag kom hem stod det ett paket utanför dörren. Jag var förvarnad.
En liten försenad grattispresent från USA.
Armband, halsband, ringar, diadem och rynkkrämer.
Jag rev och rev och det tog liksom aldrig slut. Ok om hon hade skickat ett halsband och ett armband, inte tre fyra stycken av ALLT.
Hur mycket som helst, det tog liksom aldrig slut.
Lycka.
Ingen karl i världen kan förstå lyckan med en näve full av krimskrams.
Tack Linda!!
Idag bad jag om en utvärdeing av min bilkörning.
En ense jury sa: du kör för nära andra bilar.
Bra, ärligt och nåt att jobba med. Efter tolv år bakom ratten kanske man ska börja sträva efter perfektion i sin bilkörning.
Eh, ye right.
Än så länge har jag inga fortkörningsböter om man inte räknar med den på motorcykel. Jag betalade inte och jag körde inte så nä, det räknas inte.
30 stycken parkeringsböter och en krockad bil. Där ligger jag i dagsläget.
Inte så nära andra bilar va det ja....
Sa jag att knivarna har kommit? Dom där som jag skulle få som gåva om jag beställde tidningen må bra. illustrerad vetenskap har kommit i en strid ström, även en bok om livets början men inga knivar. Nu är tidningen uppsagd efter en hög av oöppnade tidningar och knivarna är här. SÅ billiga och fula. Tur ingen fick dom i julklapp som det var tänkt. Pinsamt hade det vatt.
/Haua
En liten försenad grattispresent från USA.
Armband, halsband, ringar, diadem och rynkkrämer.
Jag rev och rev och det tog liksom aldrig slut. Ok om hon hade skickat ett halsband och ett armband, inte tre fyra stycken av ALLT.
Hur mycket som helst, det tog liksom aldrig slut.
Lycka.
Ingen karl i världen kan förstå lyckan med en näve full av krimskrams.
Tack Linda!!
Idag bad jag om en utvärdeing av min bilkörning.
En ense jury sa: du kör för nära andra bilar.
Bra, ärligt och nåt att jobba med. Efter tolv år bakom ratten kanske man ska börja sträva efter perfektion i sin bilkörning.
Eh, ye right.
Än så länge har jag inga fortkörningsböter om man inte räknar med den på motorcykel. Jag betalade inte och jag körde inte så nä, det räknas inte.
30 stycken parkeringsböter och en krockad bil. Där ligger jag i dagsläget.
Inte så nära andra bilar va det ja....
Sa jag att knivarna har kommit? Dom där som jag skulle få som gåva om jag beställde tidningen må bra. illustrerad vetenskap har kommit i en strid ström, även en bok om livets början men inga knivar. Nu är tidningen uppsagd efter en hög av oöppnade tidningar och knivarna är här. SÅ billiga och fula. Tur ingen fick dom i julklapp som det var tänkt. Pinsamt hade det vatt.
/Haua
Jodå.
Jag är här. Jag kanske inte är vinden som blåser i ditt hår men nog är jag här allt.
Bloggtorka är en sjukdom.
Helst skulle jag vilja ha en sladd kopplad från hjärnan så allt jag tänker skriva printas ner direkt i bloggen.
Inget starta datorn, logga in och formulera sig.
Bara pang på, rått material direkt från my brain.
Detta fenomen kanske kommer bli verkligt när jag är förmultnad på kööörkgårrn.
Mitt liv är inte händelselöst alls. Det är bara det att steget till bloggskrivande är långt av nån anledning.
Så himla tråkigt när jag får sån respons på de ynka ord jag skriver.
Nu ska jag inte lova att skriva mer. Jag ska såklart inte lägga ner bloggen, bara acceptera att det är som det är.
Kanske skulle börja twittra istället?
Kan säga att min rygg som vek sig av all snöskottning i vintras numera är rätt bra. Tog mig till kiropraktorn som gav mig ett rejält rassel i ryggraden. Otäckt men ack så bra. Två knäck sen är jag ok. Var rädd att bli förlamad först men det gick vägen. Hade låsningar i bäckenlederna och inflammation (stavas det så?).
Tre ipren om dagen sen är jag bra.
Trots att jag misskött mig och ridit och burit sommardäck. Allt jag inte fick.
Nu blire öl.
/Haua
Bloggtorka är en sjukdom.
Helst skulle jag vilja ha en sladd kopplad från hjärnan så allt jag tänker skriva printas ner direkt i bloggen.
Inget starta datorn, logga in och formulera sig.
Bara pang på, rått material direkt från my brain.
Detta fenomen kanske kommer bli verkligt när jag är förmultnad på kööörkgårrn.
Mitt liv är inte händelselöst alls. Det är bara det att steget till bloggskrivande är långt av nån anledning.
Så himla tråkigt när jag får sån respons på de ynka ord jag skriver.
Nu ska jag inte lova att skriva mer. Jag ska såklart inte lägga ner bloggen, bara acceptera att det är som det är.
Kanske skulle börja twittra istället?
Kan säga att min rygg som vek sig av all snöskottning i vintras numera är rätt bra. Tog mig till kiropraktorn som gav mig ett rejält rassel i ryggraden. Otäckt men ack så bra. Två knäck sen är jag ok. Var rädd att bli förlamad först men det gick vägen. Hade låsningar i bäckenlederna och inflammation (stavas det så?).
Tre ipren om dagen sen är jag bra.
Trots att jag misskött mig och ridit och burit sommardäck. Allt jag inte fick.
Nu blire öl.
/Haua
London Baby.
Detta inlägget kan bli kort. Eller kan jag gnälla och böla några sidor upp och ner.
Jag är hemma igen från underbara London. Träffade lilla Bysse som är en duktig tjej i en stor stad utan god mat. Allt var kanon. Tills det blev fredag.
Då blev jag sjuk. Så sjuk att jag inte gick upp ur sängen. Inte ens ett rör treo kunde få mig att ta tunnelbanan till topshop och bränna mina pengar. Jag ORKADE inte.
Sitter hemma med hostan från hell och finner det helt obegripligt. Var jag i ett annat land nyss? Vad gjorde jag där? Sov?
Hög feber, ont i halsen, ont i huvudet och ONTIHELAKROPPENTAMIGFAN.
Emelie och jag bodde på ett hostel. Det är absolut nemas problemas för mig i vanliga fall. Men jag har aldrig legat dygnet runt i en säng som är lika skön som en parkbänk. Nu var jag tvungen att göra det eftersom jag inte PALLADE ATT GÅ UPP.
Vi delade rum med 6 personer. Fine. Men INTE NÄR DU LIGGER PÅ RUMMET DYGNET RUNT.
Över mig hade jag en kille som var smalare än mig och vääääldigt rödhårig och med karlsongerna uppe i armhålorna. Över mig i våningssängen alltså....inget annat.
Han snöt sig...hela tiden. På det mest underliga sätt.
Fnysfnysfnysfnysfnysfnysfnysfnys.
Det ljudet vaknade jag till natten han checkade in.
Vad fan är det tänkte jag? Aldrig hört nåt liknande.
Han stannade två nätter och Emelie påståd att han var cigarettsmugglare. Allt är möjligt.
Det härliga var att han började packa mitt i natten när han skulle dra, tände lyset och smällde och bånkade.
-Just packing! sa han när alla började vrida på sig.
Vi delade även rum med ett italienskt par som vi kallade "the happy couple". Dom sa inte ETT LJUD till varandra. Kul. Dom gled in och ut i rummet med sin bärbara dator och varsin cigg i munnen. Vad dom gjorde i London vet jag inte...
Sen hade vi ju dom partyglada italienska brudarna som gärna kom hem kl 8 på morgonen. Helt rätt ju men det innebar att dom INTE var ute i London och gjorde turistiga saker på dagarna utan låg i samma rum som mig och stank sprit medans jag höll på att hosta upp lungorna. En av dom var lesbisk och hade sällskap med sig hem en natt. Mm, perfekt.
Allt påminde om filmen utvandrana...det kändes som att jag inte tyade längre och bara ville hoppa över bord.
Jag fick väldigt bra vård av mina kära systrar. Dom fixade mat, bäddade iordning min säng, höll mig sällskap och informerade mig om livet där utanför.
Jag grät, matvägrade och tyckte synd om mig själv.
Usch, allt blev så bittert och snopet.
Jag åkte inte till London för att ligga sjuk på ett hostel.
Det vi hann med vad Camden, love it. Bysse och jag var på bio och jag fick dricka en öl på en engelsk pub. Jag hann träffa Bysses polare i lägenheten och kolla hur dom bodde. Jag åkte lite tunnelbana, besökte buckan, tog lite kort och kände att livet lekte. Sen blev det inte riktigt så...
Bysse i den fräscha lägenheten...
Nya glasögon! Endast 1 pund. Fynd!
Min sköterska under londonvistelsen.
-Hanna, du måste dricka!!!!
Fiskar åt på mina fötter. Rekomenderas.
Camden. Fint plejs.
Hemresan gick ok. Men att vakna på morgonen och veta att du är hemma sent på kvällen är ganska motigt. Emelie och Matilda hade packa min väska. Jag hade förmodligen åkt utan nånting...orkade inte.
Vi tog en taxi till flygplatsen, jag halvsov. Jag la mig på en bänk på flygpltasen och försökte sova. När vi checkade in kollade vi om det fanns lediga platser så jag kunde ligga på två säten....
-Hanna is ill, sa Emelie.
Hon vid disken trodde jag var åksjuk. Eh, vi har ju inte ens gått på planet?
Väl på planet hamnade jag mellan två herrar såklart och två flygvärdinnor kom fram till mig och frågade:
-Are you Hanna?
-Yes.
Sen gick dom bara. Ville dom kolla om jag levde? Dom kanske inte trodde jag skulle komma med planet.
Flygresan gick rätt fort.
Han till vänster frågade hur jag mådde.
-It´s not nice to trvel whit the flu.
-Tell me about it, tänkte jag.
Han till höger frågade mig om Kristiania var öppet. Eh, ok att jag inte var fräsch men såg jag så pundig ut? Dessutom var han en sån tönt med skogsgröna för korta byxor, för hårt knutna gymnastikskor och en tramsig t-shirt. Vad skulle han där och göra?
Alla hatade mig lika mycket som barnet som skrek sa emelie. Jag hostade och hostade och hostade. Kunde liksom inte hjälpa det.
I Köpenhamn köpte jag tågbiljetter för 1400 spänn. Jag ville bara hem.
I Nybro där far hämtade oss vid tåget så köpte vi en batman på amigo. Jag åt två slice och det var det godaste jag ätit på flera dagar.
Tog min räcerbil hem till O-hamn och däckade i sängen. Vilken jäkla resa.
Inget jobb igår, idag eller imorgon. Feber ger sig inte och jag får ingen medicin. Bara nån morfindricka mot hostan. Jag är glad för det lilla. Pappas favouritmedicin, påverkar centrala nervsystemet sa han.
Det kommer bli bättre!
Det lilla som jag fick uppleva av London var great, det andra kan vi glömma. Vi kan även glömma att jag grät för att jag missade att ge Matilda fläsksvålarna som jag hade kvar. Och att jag nästan frågade en gubbe på planet vad han skulle göra i Sverige fast vi inte ens skulle landa där. Puh. Man ska inte kallprata när man är sjuk.
Tack alla för samtal, sms och påhälsningar! Helt otroligt snällt....jag kommer kanske inte dö själv i lägenheten som en otäck kattkvinna.
Det finns massor av folk som bryr sig, sånt gör mig glad. Väldigt glad.
Tack Anna och Vevve för extravagant kattvakt! Bella har ju blivit tjock! Coolt.
Nu ska viruset och jag sova. Jag mår bättre.
/Haua
Jag är hemma igen från underbara London. Träffade lilla Bysse som är en duktig tjej i en stor stad utan god mat. Allt var kanon. Tills det blev fredag.
Då blev jag sjuk. Så sjuk att jag inte gick upp ur sängen. Inte ens ett rör treo kunde få mig att ta tunnelbanan till topshop och bränna mina pengar. Jag ORKADE inte.
Sitter hemma med hostan från hell och finner det helt obegripligt. Var jag i ett annat land nyss? Vad gjorde jag där? Sov?
Hög feber, ont i halsen, ont i huvudet och ONTIHELAKROPPENTAMIGFAN.
Emelie och jag bodde på ett hostel. Det är absolut nemas problemas för mig i vanliga fall. Men jag har aldrig legat dygnet runt i en säng som är lika skön som en parkbänk. Nu var jag tvungen att göra det eftersom jag inte PALLADE ATT GÅ UPP.
Vi delade rum med 6 personer. Fine. Men INTE NÄR DU LIGGER PÅ RUMMET DYGNET RUNT.
Över mig hade jag en kille som var smalare än mig och vääääldigt rödhårig och med karlsongerna uppe i armhålorna. Över mig i våningssängen alltså....inget annat.
Han snöt sig...hela tiden. På det mest underliga sätt.
Fnysfnysfnysfnysfnysfnysfnysfnys.
Det ljudet vaknade jag till natten han checkade in.
Vad fan är det tänkte jag? Aldrig hört nåt liknande.
Han stannade två nätter och Emelie påståd att han var cigarettsmugglare. Allt är möjligt.
Det härliga var att han började packa mitt i natten när han skulle dra, tände lyset och smällde och bånkade.
-Just packing! sa han när alla började vrida på sig.
Vi delade även rum med ett italienskt par som vi kallade "the happy couple". Dom sa inte ETT LJUD till varandra. Kul. Dom gled in och ut i rummet med sin bärbara dator och varsin cigg i munnen. Vad dom gjorde i London vet jag inte...
Sen hade vi ju dom partyglada italienska brudarna som gärna kom hem kl 8 på morgonen. Helt rätt ju men det innebar att dom INTE var ute i London och gjorde turistiga saker på dagarna utan låg i samma rum som mig och stank sprit medans jag höll på att hosta upp lungorna. En av dom var lesbisk och hade sällskap med sig hem en natt. Mm, perfekt.
Allt påminde om filmen utvandrana...det kändes som att jag inte tyade längre och bara ville hoppa över bord.
Jag fick väldigt bra vård av mina kära systrar. Dom fixade mat, bäddade iordning min säng, höll mig sällskap och informerade mig om livet där utanför.
Jag grät, matvägrade och tyckte synd om mig själv.
Usch, allt blev så bittert och snopet.
Jag åkte inte till London för att ligga sjuk på ett hostel.
Det vi hann med vad Camden, love it. Bysse och jag var på bio och jag fick dricka en öl på en engelsk pub. Jag hann träffa Bysses polare i lägenheten och kolla hur dom bodde. Jag åkte lite tunnelbana, besökte buckan, tog lite kort och kände att livet lekte. Sen blev det inte riktigt så...
Bysse i den fräscha lägenheten...
Nya glasögon! Endast 1 pund. Fynd!
Min sköterska under londonvistelsen.
-Hanna, du måste dricka!!!!
Fiskar åt på mina fötter. Rekomenderas.
Camden. Fint plejs.
Hemresan gick ok. Men att vakna på morgonen och veta att du är hemma sent på kvällen är ganska motigt. Emelie och Matilda hade packa min väska. Jag hade förmodligen åkt utan nånting...orkade inte.
Vi tog en taxi till flygplatsen, jag halvsov. Jag la mig på en bänk på flygpltasen och försökte sova. När vi checkade in kollade vi om det fanns lediga platser så jag kunde ligga på två säten....
-Hanna is ill, sa Emelie.
Hon vid disken trodde jag var åksjuk. Eh, vi har ju inte ens gått på planet?
Väl på planet hamnade jag mellan två herrar såklart och två flygvärdinnor kom fram till mig och frågade:
-Are you Hanna?
-Yes.
Sen gick dom bara. Ville dom kolla om jag levde? Dom kanske inte trodde jag skulle komma med planet.
Flygresan gick rätt fort.
Han till vänster frågade hur jag mådde.
-It´s not nice to trvel whit the flu.
-Tell me about it, tänkte jag.
Han till höger frågade mig om Kristiania var öppet. Eh, ok att jag inte var fräsch men såg jag så pundig ut? Dessutom var han en sån tönt med skogsgröna för korta byxor, för hårt knutna gymnastikskor och en tramsig t-shirt. Vad skulle han där och göra?
Alla hatade mig lika mycket som barnet som skrek sa emelie. Jag hostade och hostade och hostade. Kunde liksom inte hjälpa det.
I Köpenhamn köpte jag tågbiljetter för 1400 spänn. Jag ville bara hem.
I Nybro där far hämtade oss vid tåget så köpte vi en batman på amigo. Jag åt två slice och det var det godaste jag ätit på flera dagar.
Tog min räcerbil hem till O-hamn och däckade i sängen. Vilken jäkla resa.
Inget jobb igår, idag eller imorgon. Feber ger sig inte och jag får ingen medicin. Bara nån morfindricka mot hostan. Jag är glad för det lilla. Pappas favouritmedicin, påverkar centrala nervsystemet sa han.
Det kommer bli bättre!
Det lilla som jag fick uppleva av London var great, det andra kan vi glömma. Vi kan även glömma att jag grät för att jag missade att ge Matilda fläsksvålarna som jag hade kvar. Och att jag nästan frågade en gubbe på planet vad han skulle göra i Sverige fast vi inte ens skulle landa där. Puh. Man ska inte kallprata när man är sjuk.
Tack alla för samtal, sms och påhälsningar! Helt otroligt snällt....jag kommer kanske inte dö själv i lägenheten som en otäck kattkvinna.
Det finns massor av folk som bryr sig, sånt gör mig glad. Väldigt glad.
Tack Anna och Vevve för extravagant kattvakt! Bella har ju blivit tjock! Coolt.
Nu ska viruset och jag sova. Jag mår bättre.
/Haua
Ingen skillnad.
Tänkte skriva ett muntert inlägg om att jag inte ska blogga på ett tag för jag ska resa bort. Vad är skillnaden? Jag bloggar ju inte merför att jag är hemma.
Sitter på malmö centralstation bland de hemlösa och väntar på det svindyra tåget till CPH. Tandvärk och ryggvärk men vem bryr sig om sånt när klockan är 5 på morgonen och fåglarna kvittrar?
Mot London baby!
Jag hoppas i mitt stilla sinne att vädret duger för annars kommer jag frysa ihjäl. Eller finns ju lösningen att handla på sig lite kläder...ska väl inte vara så svårt? Jag fick ju shoppingtorka i NY så Matilda var tokig på mig.
-Ta i plaggen!!
-Prova nåt!!
-Jag får panik!!
-Men köööp!
Vad som hände vet jag inte med shoppandet infann sig liksom aldrig. Nu är det en ny stad och affärer. Skärpning!
FastLondon är nog inte sig likt utan Linda, Ida och Eva. Det var tider det ;)
Araova.
/Haua
Sitter på malmö centralstation bland de hemlösa och väntar på det svindyra tåget till CPH. Tandvärk och ryggvärk men vem bryr sig om sånt när klockan är 5 på morgonen och fåglarna kvittrar?
Mot London baby!
Jag hoppas i mitt stilla sinne att vädret duger för annars kommer jag frysa ihjäl. Eller finns ju lösningen att handla på sig lite kläder...ska väl inte vara så svårt? Jag fick ju shoppingtorka i NY så Matilda var tokig på mig.
-Ta i plaggen!!
-Prova nåt!!
-Jag får panik!!
-Men köööp!
Vad som hände vet jag inte med shoppandet infann sig liksom aldrig. Nu är det en ny stad och affärer. Skärpning!
FastLondon är nog inte sig likt utan Linda, Ida och Eva. Det var tider det ;)
Araova.
/Haua
