Haua

Hej.

Jag fyller år snart. Mest ångest har nog pappa för det är 32 år sen jag föddes fet och röd.

Här kommer en hjälp i vardagen. Eftersom min julklapps lista inte dög och var så "svår" att uppfylla ska jag försöka skärpa mig.

-Vattenflaska till gymmet så jag slipper släpa min loka mango 2 liters. Den går inte ner i en enda hållare på maskinerna.
-Dataväska. SNYGG! Så jag slipper låna.
-Dammsugare. Kommentar onödig.
-Nytt strykjärn. Så jag slipper låna. Varför skrev jag nytt?
-Att V får ledig så vi kan dra till Kap Verde.

Detta är vad jag önskar mig alltså.

 

Detta är vad som kommer upp när man googlar födelsedag. Kul ju! Personerna har inget men mig att göra och kommer inte närvara på kalaset.

/Haua

Jag blev så glad för ingenting igår. Jag har inte sett min trädgård i dagsljus på länge. Och tittar ut, solen skiner och det är massa krokusar överallt! Vår!
Men titta bara på krokusarna, inte på raset till moppe som ligger där borta. Vet inte vems den är. Ska man ge den till polisen då eller ska jag sälja den för att jag är trött på den? Den välte visst i snön.

Igår brände jag även 600 kr på onödiga saker.
1. Blomman i förnstret kostar 300 spänn. Den är lika stor som halva jag. Onödigt eftersom den kommer dö. Jag kunde lika gärna klippt sönder tre hundralappar i tusen bitar.
2. Parkeringsbot för olovlig parkering. (Jag var lat och sen glömde jag bort vart bilen stod) Tydligen inte ok att stå på kullerstensgågata? Nähä.

Men den är fin! Och fet.

/Haua

Jag har börjat träna.

Det har jag väl funderat på att göra sen nyår. Alltså nyår 2009.

Jag testar allt jag kommer över och är lika förskräckt varje gång vilken form jag är i. Eller inte är i.

Det dansas, och cyklas och gymmas, och lyfts, och trampas och stampas.

I min genomgång med tränaren sa jag flera gånger att jag ville tona kroppen, inte får madonna-armar. En väldig skillnad.

Och mina kilon jag lagt på mig ska stanna. Jag är nog den enda på hela gymet som vill gå upp i vikt.

Antingen ger jag upp vid månadsskiftet när kortet går ut (som är gratis) eller så tuffar det på. Och nej, detta kommer inte bli en träningsblogg där jag visar bilder och berättar om hur man tillagar en avocado på 27 olika sätt.
Detta kommer fortsätta vara samma misskötta blogg med ett sporadiskt bloggande då och då...

High five!

/Haua

Alltså, i flera månader har jag haft det så himla bra i mitt nya hem. SJÄLV. Inga grannar, bara ljuvligt dunka dunka så ikeagardinerna dansar på lördagar och söndagar.

Jag FÖRSTÅR om ingen vill bo under mig. Inte på grund av mig utan allt PARTY BARTY all night long. Och detta är lågsäsong. Snart kommer dom. FÖÖÖÖÖR VI HAR TAAAAGIT STUUUUDENTEN; FYYY FAAAN VA VIIII EEE BRAAAAA!!!!!!!!!!
Jag har lärt mig leva med dom. Dom glada små. Det är det värt, tvättmaskin, kakelugnar, diskmaskin och uteplats.

Helgen började med upptäckten av fimpar utanför min port. Och paranoid som man är så tänkte jag, vem förföljer mig? Står på samma ställe och röker prince i ett sträck för att kartlägga mitt liv?
USCH.

I går träffade jag prince-diggarna.

De stod i foppatofflor, tubsockor, mysbyxor och t-shirt med vargtryck och skottade snö.
Ur fönstret hängde två svartmålade brudar med sina trynen och la sig i.

Jo då, dom skottade för att ha nånstans att ställa möblerna.

Jag säger hej.

En av dom grymtar nåt till svar med ciggen i mungipan. EN AV DOM.
Vad fan är det med folk? Hälsa eller dra till norrland så jag slipper se er.

Har bestämt mig för att blir riktigt jobbig om det eviga fimpandet inte upphör.

Jag lovar. Det är upp till bevis för dessa jon att visa att dom duger.


/Haua

Jag glömde.

Det här med facebook. Det ligger på is av olika anledningar.

Och hur många har saknat mig där? EN. Bobban messade mig och frågade vart jag hade tagit vägen. Alltså var det inte så big deal att jag försvann.

Vi får se om det blir nån uppstart av det igen. Det har gått över förväntan att vara utan. Destå större blir jakten i WF mot nya världsrekord och det går sådär.

Facebook gav mig många gånger dåligt samvete. Alla bakar och städar och pluggar och gör palt.

Sen läste jag vad vänner gjorde och i mitt huvud blev det som om vi träffats eller pratat i verkligheten så då uteblev min respons på det hela trots att jag tyckte många saker var intressanta och värda en kommentar. Då blev det som om jag inte brydde mig om vad folk styrde med trots att jag brydde mig massor.
Fattar ni?

I diverse forum komma facebook på tal och när jag säger att jag inte har det längre får man nästa applåder och uppmuntrande blickar.

Jaså, tröttnade du på att skryta om bakning, zumba och dassbesök?

För mig var facebook ett snokforum. I detta nu vet jag ingenting om nån och vill jag veta så HÖR jag av mig. På riktigt.

Men tål att sägas igen. Det kanske blir ansiktsbok och jag igen nån dag.

/Haua

Avsaknad av inlägg - jag vet.

Kul att det är uppskattat när jag gör väsen av mig!

Har ju äntligen skaffat en bärbar dator. Inte för att jag använder den så flitigt men nu finns den i alla fall. Och då borde jag ju kunna blogga?
Har ju även provat att blogga från telefonen men det var roligare att lägga ut en bild och tre ord än lätta sitt hjärta. Inte klokt vad svårt och tråkigt att skriva en roman med en ajfån.
Jag har även stört mig oerhört på att allt jag skriver blir en enda kocka att läsa. Precis som om jag vore för lat för att trycka på enter ibland.

Jag satt och funderade på vuxna och barn.
Nu är jag vuxen. När jag var liten och tittade upp på alla vuxna (det gjorde jag tills jag började växa om mamma och alla andra normallånga) så såg jag bara vuxna.
Inga konstigheter. Bara äldre som jag litade på och som hade lägenheter och fick vara uppe länge och handla vad dom ville och hade jobb.

Jag såg ju aldrig bakom deras dörrar. När dom grät över kärlek, sorg eller annat som gjorde dem olyckliga.

Nu sitter jag bakom dörren. Nu vet jag hur det är att vara vuxen. Det är ju faktiskt ganska schysst emellanåt men ibland finns det ju fan inget värre.

Som barn lyckades jag då och då detektera en vuxen som inte var som andra vuxna.

Han är inte som han ska, var alltid svaret.

Sen minns jag när min mammas kompis blev lämnad av sin kille. Jag kanske var 10 år? Hur mamma satt och tröstade och tröstade medans jag satt på golvet och lekte med katten och frågade när det var fika.
Det var otäckt med en lessen vuxen. Men det gick ändå inte in i mig hur otroligt lessen hon var för att ha blivit lämnad för en annan dessutom. Som redan var med barn och allt. Hujedamej.

Eller som när grannens fru försvann. Tömde huset när han var på jobbet och ingen visste vart hon var. Hon åkte till närmsta by 2,5 mil bort och stadgade sig där.

Men vart är hon mamma?
Vi vet inte det. Ingen vet.
Men varför har hon försvunnit?
Vi vet inte.

Idag vet jag svaret på det där. Förmodligen visste alla vart hon var men det är jobbigt att förklara för barn.

Kommer hon hem snart?
Vi vet inte.

Bakom dörren var det kanske olyckligt och väntat. Men det visste ju inte jag.

Om jag får barn nån gång ska jag försöka komma ihåg allt jag minns från den lilla tiden. Att barn faktiskt begriper om man förklarar.

2012 är året då jag kommer få lära känna massa små nya människor. Det ska bli riktigt kul.

Personerna på bilden har inget med inlägget att göra.

/Haua