Haua

Jag har inte berättat om julen.

Jag misstänker att mina släktningar har suttit på nålar och väntat på inlägget. Kameran var ju med och alla är väl medvetna om vad jag kan göra med korten.
Emme protesterade mest.

-Fan, lägg av Hanna. jag hatar din blogg, jag har inget privatliv.

Jag har ju inte tusentals läsare, det kan väl vara till nån glädje?

Vaknade julaftons morgon och kände mig så outvilad som man bara kan vara efter 1,5 timmes sömn. Kvällen innan spelade mitt psyke mig ett spratt och jag fick för mig att jag höll på att bli sjuk...igen. En repris från förra julen alltså.
Gick och la mig som ett spädbarn i pappas säng och somnade. Vaknar vid 23.00. Då har jag missat hela bingolotto.
När jag och emme skulle sova på riktigt så gick det ju inte. Jag var pigg. Och inte sjuk.

Vet inte hur många gånger emme suckade, jag låg ju och vred och vände på mig.

Kl 02.30 säger hon: Va fasen. kan du komma till ro nån gång?? Och stäng av din telefon, den piper hela tiden!!

God jul?

På julafton tog vi black beauty ut till A-bro och joinade fam eriksson i julbestyret.
I Bäckebo kommer vi på att jag har glömt äggen.

Mitt enda uppdrag på julen. Och jag fixar inte det. Skamligt.

25 % av fam Eriksson är hemma. Och den siffran håller i sig länge. Jag börjar genomskåda de andra taktik. Synd att man är en sån looser i köket men jag gör mitt bästa. I år tilläts jag att lägga upp lax på ett fat (den var färdigskivad) och sen fick jag skära ålen (fast dom visade hur jag skulle göra först).
Äggen anlände med far några timmar senare. Att han var sen berodde på, ja gud vet vad. Köksskräck?

Jag och mina kusiner tar bilen och hämtar vår numera självklara gäst vid bordet, Rolle.
På väg till hans hus tutar jag på en gammal stalker. Får bannor av Lisa, det där kommer jag ångra säger hon.

Alsterbro i vinterskrud är fint.

Vid julbordet pratar vi om allt mellan golf och flatslöss. En helt vanlig jul alltså.

Jag fick ett kort på eliten, en riktig lagbild. Är så nöjd.

Köttbulleansvarig, räkskalaren, kroppkakestekaren, glidaren, hedersgästen, janssonsansvarige
och längst fram potatiskokerskan och självaste chefen.

Härligt gäng!

Ta deras roller med en nypa salt, i själva verket jobbar alla hårt.

Pappas nya jobb:

Är det konstigt att ett barn i hushållet satt under bordet och vägrade komma fram?

God fortsättning alla! Och tack för en trevlig jul. Ev klagomål på texten kan mailas till mig.

 

/Haua

Det är ju inte så att jag tar ut mig. Jobbar arslet av mig. Året har börjat väldigt lugnt, jag har hunnit med hela 2 arbetsdagar.
I fredags på afterworken kom en förkylning krypandes. Min gudakropp klarade inte av att stå emot trots att jag drack både öl och pina colada och helgen har gått i tabletternas och näsdukarnas tecken.
Till följd av detta har jag varit hemma från jobbet. 2 dagar. Jag var borta 2 dagar på hela förra året.

Numera ska jag ringa previa och sjukanmäla mig. De har öppet dygnet runt och finns där för mig som är sjuk.
Samtalet tog 10 minuter.
En sjuksköterska svarar och förhör mig om hur pass döende jag är.
Kan jag äta?
Feber?
Värk?

Sen fick jag förkylningstips, massor av tips. Honung, koksalt, alvedon, nässpray.

Allt knappas in i nån digital journal som OKG säkert har tillgång till. Hon skrev till och med in att jag hade mottagit hennes förkylningstips.

-Men du Hanna, krya på dig! Ring om det är nåt, vi finns här för dig dygnet runt.

Vad himla trevligt det kändes. Jag har hittat guldversionen av sjukvårdsupplysningen. Övervägde ett tag att ringa och kolla om dom kunde fixa lite nyponsoppa till mig. Jag fick ju ringa om vad jag ville.

Är jag inte tillbaka vid mitt skrivborde imorrn kommer ullabella på previa ringa mig på hemtelefonen och kolla läget. Det räcker inte med att sjukanmäla sig, man måste friskanmäla sig också.
Ansvarsfullt.

Jag mår bättre i alla fall. Har blivit väl omhändertagen.
Det lutar åt friskanmälningssamtalet imorrn.

/Haua

Innan detta inlägg tar form vill jag bara säga till min kusin: Jag är ingen gangster.

I detta nu minns jag inte riktigt varför jag var ute och körde med bilen. Nånstans hade jag varit och jag var på väg till apoteket för att sedan ta mig hem till hemmets lugna vrå.

Kanske beror det på ålderskris att jag ibland slarvar med bilbälte. Inte för att jag vill vara tuff, det blir bara inte fastspännt. Självförtroendet i bilen är för stort och jag känner mig osårbar.
För en tid sedan, kan ej säga hur länge så upptäckte jag att min ena lykta/lampa på bilen var sönder. Sånt ska såklart åtgärdas, det vet jag.
Men det är lika svårt att få det gjort som det är att komma ihåg att köpa glödlampor i affären. Just det, just det, just det. Efter ett antal missar så trillar poletten ner.

När jag kommer och sladdar i kråkerumsbacken, enögd och icke fastspänd så står farbror blå där. Polisen. På det mest otippade stället i stan. Jag hade blivit mindre förvånad om dom hade stått på min parkering.

Neeeeeej.

Instinktivt tänker jag flykt för jag vet att jag syndar. I backen finns EN avvikande väg till höger och där svänger jag snabbare än polisen hinner vinka. Vägrar fastna i kontrollen och få mig en avhyvling. Finns ju inte en chans att jag kommer hinna få på mig bältet.

Puuuh.

Trodde jag. Min nöjda leende försvann när jag fick se två små polisflickor som glatt vinkar in mig till sidan. Här kan man säga att dom har täckt alla flyktvägar.

Jag börjar skaka, glömmer hur man får ner rutan och tänker att min sista stund är kommen. Nä, men böter är ju inte kul.

-Hejsan, körtkortskontroll och nykterhetstest kör vi idag. Blås här.

Jag blåser och visar mitt körkort, allt går bra.
Sen väntar jag på beloppet och pekfinget eftersom jag faktiskt sitter där utan bälte.

-Fortsatt trevlig resa.

Eh, what?

Blev jag friad? Amen.

Min fråga är? Varför blev det såhär? Svara mig kusin.

/Haua
'


Bästis.

Har tillbringat en helt otroligt fin dag i skogen med di motorgalne.

Ida tvingade upp mig före 11 för en gång skull. Bra Ida. Hanna gick upp vid halv 9. Vi åkte och handlade, fixade fika, tog på oss varma kläder och drog till skogs.

Precis vad jag behövde för att rensa hjärnan lite.

Solen sken och det var SÅ kallt men vad gör det? Hur många sådana här dagar får man uppleva egentligen? Kameran var med i vanlig ordning.


Redo med fikaväskan.

Råkade köra fast lite. Men bara lite.

Fika med de bästa.

Väldigt trevligt med få skador på fordon och personer. En bakaxel kanske gick eller var det nåt annat. Korvarna smakade prima där ute i skogen och kaffet och chokladen satt som en smäck.

Hur mycket dom än tjatar kommer jag A L D R I G köra ner min pärla i dessa lerpölar. Ok att jag har jeep. Men det är skillnad på jeep och jeep. Väl?

För övrigt har jag idag hört väldigt många klaga på väglaget. Vilket väglag? Jag är tydligen rätt bortskämd med min svarta gangsterbil med fyrhjulsdrift. LOVE. Vi tar oss fram som om det vore en het sommardag.

/Haua

Förra inlägget var väl ett fint avslut på 2009?

Hanna då.


Här uppe i paradvången kan ibland hjärnan slå slint. Jag som alla andra kan ej ligga på topp hela tiden som en elitsoldat utan behöver ibland bryta ihop för att sedan inse vad bra jag har det.

På bordet ligger listan över BRA saker som jag är tacksam för.
Brevid ligger listan över töntiga saker som jag INTE borde hänga upp mig på.
Vilken lista är längst?

Tack för fina kommentarer, väldigt väldigt snällt! Det räcker med att läsa lite fina saker så blir allt mycket bättre och mycket lättare och mycket roligare.

I detta nu är jag hemkommen från Kalmar. Har varit på avskedsmiddag för globetrottern Matilda som återigen ska lämna landet. Vem är förvånad? Sverige är för litet.
Det blir london nästa och det innebär såklart att jag kommer åka till London MINST en gång i år. Tummen upp för detta.

Vid bordet denna gång sitter även pappas donna Lilian. Första gången vi träffar henne och hon är verkligen trevlig. Verkligen.
Pappa har gjort stek. Väldigt gott.

Pappa vill impa lite på sin tjej som arbetar i bröllopsbutiken i Kalmar (reklam).

-Flickor, visa era balklänningar.

Prassel prassel, Emme och matilda tar fram sina blåsor. Jag står och diskar (som vanligt, emme påstår att hon har eksem och matilda vet inte hur man gör)

-Haua, var är din klänning, undrar pappa.
-I Åskis, säger jag och blaskar vidare.

Då kommer Emme med en klänning och asgarvar.

-Hahahahahaha, här är ju din klänning!

Hon visar den för Lilian, jag hör hur dom skrattar i vardagsrummet.
Sen kommer Emme tillbaka med blåsan.

-Hahaha, du kanske kan få på dig denna? Eller näää...det vore ju helt sjukt.
-Ge hit den, säger jag och byter om.

Har ni sett finare blåsa?
Det fina i kråksången är att denna klänning hade Matilda på sig när hon var 9 år och arbetade som brudnäbb på tv-oves dotters bröllop.
Fatta. Hur är jag skapt? Den sitter ju inte ens tajt.
Undrar om Lilian gick på det...
Stackare...komma in i denna smått galna familj.

Sen fikade vi.

När jag ska säga hejdå till bybbe börjar jag tjuta. Fan. Bara för att emme sa, gråt inte nu. Nähä, som att trycka på en knapp. Jag tänkte låtsasgråta som en riktig skådespelerska och sen när jag började kunde jag inte sluta. Sen frös kinderna till IS när jag gick till bilen.
Hajdå Bybbe.

Jag kommer och hälsar på. Amen.

/Haua