Haua

WHY!

Om jag inte köper detta huset nu så måste jag vänta i 30 år. En super duper ytte pytte lycklig sabla barnfamilj kommer slå klorna i detta och inte maka på sig förrens jag är hm...hm...60 år. Minst.
Då kommer jag ha ledvärk och inte orka med att måla snickarglädjekrusidullerna och lägga om taket och rensa stengången.
Fan.

Vad hände med tajmingen?? Sen dag ett jag satte min fot i denna stad så har detta hus varit på min näthinna, i mina drömmar och i min vildaste fantasi.

Jag är ingen turmus längre.

/Haua

Idag stannade tiden. Jag låg på soffan, telefonen ringer och jag får besked att ännu en människa har drabbats av cancer.

Jag fick gåshud. Jag får det nu när jag skriver.

Den skyddande bubblan har spruckit och orden "det drabbar inte mig" gäller nu nya människor. Nu gäller det och har sjukdomen kommit så är den där för att stanna.
Den kan tas bort från kroppen och bekämpas med gifter men dess närvaro i alla berördas tankar och sinnen finns inget bot för.
Den har kommit för att stanna.
Den finns fortfarande hos mig. Hos oss. Jag lever i cancerns spår, varje dag, varje jul, och varje mors dag. Som om jag vandrade på ett kalhygge och beskådade allt den skövlat när den drog fram förra gången. Eller de andra gångerna.

Känslorna hamnar på utsidan. Jag kan ta på dom. Men jag kan inte ta bort dom.

Vad ska jag ge för råd? Från botten av mitt hjärta kan jag ju säga "jag vet hur det känns".
Jag vet inte vad som ska hända. Det kan ingen veta. Det bestämmer sjukdomen.
Att lämna sitt liv i händerna på andra är skrämmande men enda utvägen. Nu är det vi mot den.

Så många drabbas...hela tiden. Men idag kändes det som om den satte sig på min axel igen. Så nära är den och den gör mig varnsinnig.
Ovissheten.

Jag ska inte gå ut med namn eller annat...men om ni läser bloggen så ska ni veta att jag tänker på er. Det har jag gjort hela eftermiddagen och kommer förmodligen inte sluta fundera förrens 5 år har gått och hon är friskförklarad. Fast inte ens då kommer jag vara lugn. Så är det att leva med cancer.
Nu är jag på tårna igen.

Jävla skitsjukdom.

/Haua

Kalmar FF och deras häng, alias kånkelberrys. Jag har hejat i otakt och frusit min magra bak av mig på en menlös FF match.

När Kalmarposten gjorde stan och frågade inbitna kalmarbor om de kunde nämna några spelare i Kalmar FF så blev jag lite kallsvettig. Inte för att tidningen frågade mig men OM dom hade gjort det hade pappa adopterat bort mig pga okunskap.
Förra sommaren kunde jag inte nämna EN ENDA spelare i laget. I år har jag lärt mig att han som får ha handskar på planen heter petter. (tror jag)
Och så bröderna Elm...men dom stack.

Jag lovade i ett svagt ögonblick en gång att tända grillen hemma på balkongen på kolonigatan i Kalmar. Resten av familjen skulle på fredrikskans och titta på karlar i Danmarks färger.

Ett litet uppdrag.

Solen sken och jag hade fått min nya H&M katalog. Det var frid och fröjd och läget under kontroll.

I god tid hämtade jag kolen som enligt instruktioner stod utanför lägenhetsdörren och förberedde med tändvätska så det fick dra sig lite.

Magkänslan sa att det var dags för fyr men inget hände....inget. Inte ens rök. Jakten på den perfekta glöden började illa....jag maxade med mer tändvätska och försökte igen.
Fjutt och fjutt och fjutt.
Inte ett liv i grillen och snart kommer hungriga kånkelberrys hem och ska grilla korv.
Sabla kol och sabla grill och sabla sol som bränner mig på ryggen när jag försöker tända.
Mera kol och mera tändvätska.
Sen kom jag på att jag behövde vifta lite för extra fjutt. Jag tände på och vevade frenetiskt med min klädkatalog.

När familjen kommer hem står jag med rökpelaren från hell på balkongen och alldeles svart om händerna och svettig i pannan.

-Hur gaur det haua?

Dom kommer upp på balkongen och ser lite missnöjda ut.

-Skitgrill, det vill inte ta sig men nu ryker det i alla fall så det blir nog bra.
-Men vad har du hällt i grillen??
-Amen...kolen!! Vad tror ni? Jäkla skitkol från konsum....skitsvårt att få fyr.
-HAHAHAHA!! Du har ju tagit fel påse....det där är ju den gamla kolen.

Jag har ägnat 35 minuter åt att få eld på utbränd kol. Verkligen lyckat. Verkligen rökt.

Grilla är för killar. Jag tar disken.

Grillning på kolonigatan!!

/Haua

vad gjorde AP för krubb idag

Pappa undrar...

Vilken tur att hon just denna dag stekte raggmunk och gjorde kladdkaka till efterrätt.

/Haua

Om någon under några som helst omständigheter INTE vill bli nämd i detta forum så får man säga till. Jag gör inget utav ondo. Vill man inte visa sitt tryne så säger man också till.

Familj göre sig icke besvär att klaga över reklam. Vi har inget att skämmas över.

Jag kanske vinklar saker och ting så det låter knas men faktum är att allt jag skriver är sant. Direkt och färskt från kolonigatan i Kalmar. Det kan inte bli fel.

Sen är min oskuld tagen på fejsboken. Min AP gick in och skrev en kommentar angående lördagen:

tur att jag har tävlat i bugg så jag fick visa mina skills igår :) ägde heeeeela dansgolvet!!

Men åh, människor!! Skulle jag ha skrivit den kommentaren?? På allvar?? Men herregud vad kommentarer jag fick. Folk trodde på det. Folk pratade om det på jobbet.

Jag är numera FACERAPED. Det känns. Men så är kriget i tomteskogen startat också. Här ska knäckas koder till diverse inloggningar. Basta, pronto och illa kvickt.

/Haua

I helgen var det nostalgi på högsta nivå. Fest hemma i skogen med trevliga människor som jag känt sen jag lärde mig skilja på barbapappa och mumintrollet.

Vi inledde med tjejfest i ett hus mitt vid skogens slut och fortsatte kvällen in mot sandra i Kalmar. Detta mytomspunna stället som jag inte besökt på minst 10 år tror jag.
Tre tjejer med lockigt hår och jag i pappas absolut favouritslampstövlar.

Vad kan man förvänta sig? Absolut ingeting egentligen, det brukar bli bäst så.

I ärlighetens namn så hade jag skitkul. Det var massor av folk som man inte kände. Ingen jag sålt gurka till på maxi, ingen jag hjälpt med kläder till ett bröllop, ingen jag delat kaffekopp med på saft.

Blandad ålder. Och hello, alla kidsen från alsterbro var ju där. Dom som är yngre än min AP. Dom som skejtade förbi konsum när man jobbade där. Dom som knappt hade tappat sina mjölktänder när jag flydde byn.
Nu är dom VUXNA och dricker sprit och buggar.

Och jag buggade. Jag tror till och med att jag tiggde om att få bugga. Hej vad det gick i slampstövlarna på dansgolvet till black jacks ljuva toner.

Ringde in partyräven nr 1, spättan från djurängen. Ack vad kul vi hade.

Kl 02.00 kom Idas pappa Åke och hämtade oss. Det var som att kastas tillbaka till 1997 när päronen fick turas om att hämta oss vildingar i storstan. Så nästa gång är det din tur pappa.
Enda skillnaden var att han körde hem oss till Idas egna villa.

Där sov jag gott på bäddsoffan som jag legat på så många gånger förr. Telefonen gick varm och vid kvart i 5 kunde jag somna.

Hur botar man baksmällor på landet? Man tar tag i vedhögen. Ida tvingade mig att floa ved och vad gör väl det en söndag i snålblåste med träkepsen på sne?
Och vad gör man inte för mat och husrum?
Hej då lösnaglarna. Ida klämde sig och jag var helt säker på att en älg skulle komma vilken minut som helst.


Jag älskar landet.

/Haua