Haua

Följ mig där, ibland lägger jag ut otäcka bilder bara för att.

 

hauapaua heter jag.

 

haua var upptaget av någon man från fjärran land. Fina bilder på sina barn lägger han upp var och varannan dag. Känns jätttekonstigt!

 

Förresten har jag en ny last som inleddes i sjukdomsperioden. Spelet heter HayDay och handlar om att sköta en bondgård. Jag plockar ägg, mjölkar och odlar för fullt. Måste sluta snart när jag ska börja jobba:/

 

 

/Haua

Och jag gillar det. Smatter på taket och anledning till att elda för fullt i kaklugnar,

Nån som inte gillar regn är tjuriga madam som softar på gardinen tills reget gått över.

Sverige är ett kanonland, verkligen. Sen finns det givetsvis saker att arbeta med som i alla andra länder.

 

Två saker som slog mig igår när jag skulle sova var: hur funkar egentligen arbetsförmedlingen och försäkringskassan?

 

Jag har bara erfarenhet av den ena än så länge och det var väl med blandad förtjusning jag gick till arbetsförmedligen. Du har ju ingetvall som arbetslös och jag ser inte det som ett problem. Att gå till AF blir ju nästan som ett jobb, de strävar efter att du ska bli sysselsatt. Det är möten, kurser och möten igen.

Jätttebra! Om det nu inte vore för det orealistiska i människomötet.

Jag upplevde det som om attt jag bara var en statistik. Jag sinkade statestiken för varje stämpeldag som gick och då blev det svångrem som gällde. Därför tyckte de attt jag skulle hoppa av min utbildning och plocka ägg i Fliseryd istället. Man ska alltså ta vilket jobb som helst bara för attt försvinna från deras skärm. Man ska dessutom ta vilket jobb som helst till vilket pris som helst då det kan innebära att du måste flytta trots att du har familj och barn. Det spelar ingen roll.

Varför ska jag åka till Norrland och ta ettt städjobb? Nu klankar jag inte ner på själva jobbet i sig utan menar att är det inte bättre attt nån i norrland får det jobbet så den slipper flytta? Jag kan ju söka städjobb hemma?

Och anledningen till att de tycker att jag ska söka städjobb beror helt på hur jag sköter min inskrivning.

 

Vet ni vad man kan välja?

I dagarna har en bekant till mig anmält sig hos AF. Det är första gången hon går dit och då händer följande:

Du ska för att få lättare hjälp med att hitta jobb ange vad du vill jobba med.

Hon väljer sångerska för att hon kan sjunga och har sjungit i band.

-Eh, nä du. Sångerska är ju JÄTTESVÅRT att bli. Alltså, då ska du ju uppträda inför publik å så. (det har hon gjort)

-Men man kan ju välja det och jag vill hålla på med det?

-Mja, men alltså det är ju ett snävt yrkesval.

-Jaha, fast du kan tydligen välja inriktning såg också. Och bebop?

Jodå, nånstans där i rullisten bland sjukköterskor och industriarbetare finns "såg". Spela på en såg??

Det här rimmar illa tycker jag, skulle kalla det ett skämt rent ut sagt. Inget ont mot de som är en jäkel på att spela såg men kom inte och kalla något yrke i världen som snävt då?

 

Helst vill de ha dig inskriven som industriarbetare eller butikspersonal. Då får de många träffar i sin dator, fyller din brevlåda med dessa förslag till jobb och avslutar alltid med ett hot om avstängning om du inte rättar in dig i ledet... Sad but true.

Komiska att det du kan söka jobb som i Oskarshamn är rekryterare till jobbcoach eller jobbcoach. Det går bra nu.

 

Försäkringskassan då? I min fantasivärld sitter alla anställda på höga hästar och skrockar och gör high five när pengar sparas och ben sparkas undan på folk som aldrig mer kan arbeta för att kroppen sviker dem.

Jag förlåter er ALDRIG för samtalet ni ringde hem till min cancersjuka mamma och där ni helt fräckt undrar när hon kan börja jobba igen. Tur att jag inte var hemma och tur att jag inte kan förflytta mig snabbare än ljuset.

Hade jag varit anställd på FK och blir tillsagd att ringa ett sånt här samtal, sparka mig hellre. Jag skulle aldrig göra det!

Mamma var sjuk, sjukare än vi visste. Döende. Hon var inte bra för statistiken och nu undrar jag om det är människor som jobbar med sånt här eller robotar med en plåtbit till hjärta.

Kan de inte vara realistiska?

Sen hejar jag friskt på när de jagar fuskare. De får jätttegärna tortera dessa, ta deras organ och ge till de sjuka eller åderlåta dem. Kör på. Det är de som gör att alla som är sjuka på riktigt lider riktigt mycket.

Yrkeskåren läkare, dessa pampar i samhället med helande händer och veck i pannan. Hur ser de på varandra? Hur kan en människa med foglossning (det är ingen sjukdom i sverige enlig FK) bli överkörd trots läkarintyg från FLERA doktorer? Då sitter det EN läkare på försäkringskassan och tittar på alla papper och säger -Nä.

Sen rivs papprena.

 

Usch och fy.

 

/Haua

 

Jag gör det inte medvetet och har säkert dokumenterat det förut.

Varför valet föll på solglasögon vet jag inte. Och det är inte alls ett medvetet sökande i jakten på det där paret som saknas.

Det brister i att jag inte slänger några par och har slarvat bort ytterst få par i mitt liv. Resultatet blir MÄNGD.

När det begav sig på 90-talet hade jag en kort karriär inom hemvärnet. Detta kanske ingen minns för den var så kort och jag vill helst glömma bort det men jag blev påmind om det när jag rotade igenom en kartong full av gamla minnen från Alsterbro. En sån där kartong som har överlevt alla flyttar och bara åkt med utan att jag har gått igenom den.

Ida anslöt av nån anledning till hemvärnet. Hon medverkade i övningar och kom hem med den ena roliga historien efter den andra. Man sover i tält, grillar, skjuter och det är en massa häftiga killar där. Idag hade jag kallat dessa killar "stridspittar" Det lät ju så kul så jag skickade in en anmälan efter lite pepp från Ida. Kan Ida skjuta kan jag, har ju erfarenhet av luftgevär å den biten.

 

Mamma och pappa tittade konstigt på mig när jag tillkännagav min nya hobby. 

 

Jag fick hem en bekräftelse att jag numera var medlem i hemvärnet. Jag tror kalaset kostade hela 100 kr och det lät ju super med tanka på att roligt jag skulle få uppleva!

 

Det dröjde några dagar och jag fick hem ett brev att jag hade utrustning att hämta på förrådet. Såna här coola kläder i millitärgrönt och annat bra ha som behövdes i skogen. Jag fick även en kallelse till min första "övning".

Detta var en teoretisk övning som ägde rum i Kalmar i en källarlokal.

Ida och jag blev skjutsade dit och jag hade väl inga förväntningar men ändå lite pirr i magen.

 

Sen började det. Flera timmar av overheadbilder (ja, det var på 90-talet) på stridsvagnar rullade förbi. Och alla var så i extas av piplängder, magasin, patroner och granater. Det var som en sekt med uppumpade grabbar som dreglade så fort en ny vagn visades på väggen.

-OOOoooooo, sautan vikken vagn, sa alla i kör.

-Vikken pipa!

-Vaud haur den för magasinkapacitet?

 

(jag tänkte, skjut mig. Inget skämt man ska dra inom hemvärnet)

 

Jag tittade på Ida flera gånger och undrade om hon verkligen gillade detta?

En läkerolask senare och begynnande diarre så var övningen färdig. Alla pojkar gick hem med halvstånd och drömde säkert om att köra nån av vagnarna nån dag.

Själv gick jag hem och gick upp i rök. Alla påminnelser om att min utrustning låg på förråd och skulle hämtas ut ignorerade jag.

Nä, där i källarlokalen bestämde jag mig för att hemvärnet inte var något för mig. Jag teg mig ur medlemskapet.

 

/Haua

Mitt i det egna eländet (som är light, jag vet) har jag börjat läsa om någon annans elände. Som inte tar slut. Eller jo, slutet kommer vara döden.

 

 

Läs inte om ni har svårt för andras öden. Han skriver så bra och är så stark. Det är så orättvist. Jävla cancer.

 

/Haua

 

 

 

 

Alltså, jag menar inte på bloggen. Där lyser jag med min frånvaro.

Jag menar sjukdom, sjukdomar, smittor och värk.

 

 

Sitter i mitt kök, att jag sitter upp är duktigt. Huvudet spränger, tänderna pulserar och örat knäpper lite oregelbundet.

Bihåleinflammation för första gången i mitt liv.

 

Allt började som en vanlig förkylning där det största minuset var en rethosta från hitlers tid. Jag kunde inte sova.

Dagarna gick, tyckte att formtoppen svängde och för att riktigt känna seger över sjukdom så gick jag på fotvård och vaxade benen. (det blir lite eftersatt) Ville känna mig som en ny människa.

Helgen kom och jag bet ihop.

 

Måndag morgon ringer klockan och jag ska jobba. Det går inte. Jag har så ont i huvudet så det snurrar. Kallsvettig och det känns som nån slagit mig på vänstra kinden. Är tänderna lösa?

 

Efter tre dagars jakt på läkartid fick jag domen och en hästkur och ett fräsigt nässpray. Vi tog i hand och han hoppades attt det skulle hjälpa annars blev det inte roligt. 

Så nu sitter jag här och hoppas att det ska forsa ut ur mitt huvud.

Jag har bara gråtit två gånger på 11 dagar, av trötthet.

 

Under dessa dagar har jag lyckats slänga ner min mobilladddare i ett glas med vattten som stod vid sängen. Flera timmar senare vaknar jag, ska ladda telefonen eftersom det är 7 % kvar av batteriet. Alltså 7 % kvar till inget liv alls och en total tystnad från omvärlden.

Ut i panik och handla ny sladd, jodå det finns faktiskt det man behöver i Oskarshamn.

Passade på att hämta mina nya vindrutetorkare på mekonomen när jag ändå var ute i dagsljus, skulle montera den första och tog sönder den.

Med darrande underläpp gick jag in igen och bestämde mig för attt inte visa mig ute på minst tre dagar. Från att ha gjort av med cirka gurka noll kronor på flera dagar så bränner jag 1000 kr på en halvtimme.

 

Lönen har ju kommit. Och den sk ju delas ut till alla som kräver det. Ska vara duktig och försöker logga in på min internetbank, har glömt koden.

Koden har jag haft i TVÅ år. Nu börjar jag fundera på om det har hänt nåt med viktiga delar i min hjärna. Koden sitter inte i fingrarana längre.

Jag vänder upp och ner på hela köket i jakten på lappen. Det kvittar eftersom lägenheten över lag liknar nåt som uteliggare hänger i.

I vrede och osämja med mitt minne knappar jag in koden. Jag tror jag knappar in den rätt koden tre gånger och därmed är min internetdosa spärrad.

Det var då själva jävelen.

Ringer banken och vill beställa en ny.

-Du måste komma hit och legitimera dig.

Det var då själva........

Ut i regnet och vifta med körkortet för att får beställa ett nytt kort.

 

Jag vill påstå attt dett inte hade hänt om jag varit vid mina sinnes fulla bruk?

 

Själva läkarbesöket tog 5 minuter. För attt få ut kåvepenin tog det 40 minuter. Varför? Läkaren GLÖMDE skicka receptet och gick hem för dagen.

Det händer bara mig.

En följdsjukdom av ständig vistelse hemma med två katter är attt man blir skygg. Ogillar allmänna platser och får durschfall av tanken på att möta nån fräsch och frisk varelse.

 

Kanske får jag lite besök i helgen för att råda bot på detta.

 

Ta allt det här med en nypa salt. Jag är inte döende, bara lite sänkt. Jag vet att det går över bla bla bla. Men sablar vad svårt det är att se glädje i saker när allt i vardagen är jobbigt.

 

Kan tillägga att jag fick ställa in en tjejhelg i STHLM, golfrundan i Linköping med ELAJO, date med Linda och Anna och Anton och nu även lerduveskyttet med jobbet. Jag som har övat i alla kategorier.

Bara att planera in nåt nytt kul. Just det. Mexico närmar sig, helt fantastiskt!

 

 

 

Kul med ett positivt inlägg haha! Förlåt.

 

/Haua