Haua

Körslaget må vara tantigt men I like.
Kan till och med säga att det är trevligt att kolla på och man vill nästan tralla med när det är en bit man känner igen.

Men jag och musik.
Jag är inte tondöv (tror jag) sjöng ju för sjutton gubbar i kyrkokören när jag var liten, halleluja.
Problemet är att jag inte kan nånting om låtars namn eller vem som har skrivit dom eller vem som sjunger.
Ah, bra låt kan jag tänka när jag hör nån men undrar i samma stund vem som sjunger.
Aha, var det Robyn, hon är svensk va?

Därför skulle jag hållt snattran i lördags när jag tyckte jag var duktig som kunde låten "killer".
konstiga blickar gjorde att jag fattade att jag hade sagt fel....-just det, "thriller" heter den ju, suck så dum jag är.
- Nej, den heter "black or white"

När man var liten skulle alla spela blockflöjt. inte Hanna. Mamma köpte till och med en flöjt till mig som jag visslade lite i men intresset infann sig aldrig.
Sitta och bli döv med andra och få guldstjärnor i en bok för väl utförd trudelutt ville jag ej.
Dessa seanser var inkörsporten till att få spela andra instrument i musikskolan. Man skulle "gå vidare" i sitt musikintresse.
Ida började spela saxofon tex, hur coolt är inte det? Tills hon tappade saxofonen i asfalten så tratten blev bucklig. Då önskade hon nog att hon spela munspel istället.
Jag fick ju för mig att spela piano och lyckades på nåt sätt komma in på den magiska skolan trots allt.
Lektionerna hölls av "pump-edit" tillika Ingrid som för övrigt är gift med min farmors bror numera.
En gång i veckan skjutsade pappa eller mamma mig HEM till henne för lite skolning på en grotesk flygel. Det enda jag kunde koncentrera mig på var alla hundra feta flugor som surrade i taket och hennes tjocka fingrar som hela tiden rättade till mina smala ET-fingrar.
Plong, pling, plööng.
-Hanna, öva öva.
Det värsta på hela året var uppvisningen. Då skulle man visa vad man gick för i en fullsatt sal med förväntansfulla föräldrar.
Jag hatade det. Bara för att Ingrid enligt mig alltid valde feeel låtar.
Jag övade, grät, hade ont i magen. Skulle det inte vara kul att spela piano?
Mitt sista performance gav jag järnet. Jag kom av mig efter 4 noter. Tänkte, äsch, ingen har hört denna låt ändå för det skrevs av nån greve för 400 år sen (när ingrid föddes ungefär).
Låtsades spela.
tårarna brände.
Sen blev jag arg och klinkade och klonkade på pianot så det stod härliga till. Allt var hitte på.
Jag fick tveksamma applåder. Dom visste väl inte om jag hade spelat klart för jag pausade ju 18 ggr i låten innan.

Då kände jag...aldrig mer. Sen dessa har jag knappt rört ett piano.
var glada för det.
It was not ment to be.

AMEN

/Haua