Skitsjukdom.
Idag stannade tiden. Jag låg på soffan, telefonen ringer och jag får besked att ännu en människa har drabbats av cancer.
Jag fick gåshud. Jag får det nu när jag skriver.
Den skyddande bubblan har spruckit och orden "det drabbar inte mig" gäller nu nya människor. Nu gäller det och har sjukdomen kommit så är den där för att stanna.
Den kan tas bort från kroppen och bekämpas med gifter men dess närvaro i alla berördas tankar och sinnen finns inget bot för.
Den har kommit för att stanna.
Den finns fortfarande hos mig. Hos oss. Jag lever i cancerns spår, varje dag, varje jul, och varje mors dag. Som om jag vandrade på ett kalhygge och beskådade allt den skövlat när den drog fram förra gången. Eller de andra gångerna.
Känslorna hamnar på utsidan. Jag kan ta på dom. Men jag kan inte ta bort dom.
Vad ska jag ge för råd? Från botten av mitt hjärta kan jag ju säga "jag vet hur det känns".
Jag vet inte vad som ska hända. Det kan ingen veta. Det bestämmer sjukdomen.
Att lämna sitt liv i händerna på andra är skrämmande men enda utvägen. Nu är det vi mot den.
Så många drabbas...hela tiden. Men idag kändes det som om den satte sig på min axel igen. Så nära är den och den gör mig varnsinnig.
Ovissheten.
Jag ska inte gå ut med namn eller annat...men om ni läser bloggen så ska ni veta att jag tänker på er. Det har jag gjort hela eftermiddagen och kommer förmodligen inte sluta fundera förrens 5 år har gått och hon är friskförklarad. Fast inte ens då kommer jag vara lugn. Så är det att leva med cancer.
Nu är jag på tårna igen.
Jävla skitsjukdom.
/Haua
Så sant det du skriver, om att man aldrig blir av med den elaka sjukdomen...den har satt sina spår och varje dag man går igenom i livet så förföljer den en konstanst och man blir så jävla ledsen när man vet vad den gjort mot oss. I denna orättvisa värld, där vi förlorat dom som var våra tryggaste händer och som vi älskat mer än något annat!
Tänker på er ofta!
Sorgligt att den än en gång vad jag förstod drabbat någon, beklagar....
Usch, jag hatar denna hemska sjukdom som kan drabba precis vem som. En i Mattes fotbollslag son har neuroblastom och är jätte dålig. Han är bara ett litet, litet barn...vad är meningen med sånt?
Tråkigt med sådana besked vännen men jag hoppas att allt kommer att gå bra!/Kram Nilla.
Tack för era kommentarer! Ja, när ska man förstå meningen med detta? Varför drabbas vi? Det finns inga svar.
Vi måste leva i nuet. Idag vakande jag frisk och mår bra...det är jag tacksam för. Vem vet hur morgondagen ser ut....
Kram på er!
