Haua

Intresset för gamla prylar har vuxit i höst. Jag har slagit rekord i auktionsbesök och blir ju helt till mig när det är loppis.
Samtidigt vänder jag upp och ner på mitt hem och försöker BLI AV med saker. Det finns så mycket jag inte behöver här. Därför bokade jag ett bord på loppis här i stan.

Jag kom dit på sladd, kaffe i näven och smått förvirrad. Kliver in i salen och ser att alla har packat upp sina saker, skyltat, allt är perfekt. Nu fikar dom i lugn och ro. Det är rutinerat att ta med sig fika, tidningspapper, påsar och en fin duk att lägga på sitt bord. Inget av detta hade jag.

Börjar riva och slita i mina kartonger och börjar totalt skämmas över allt jag har släpat dit. Jobbigast är att montera upp turkgranarna. Dom är små knähöga granarna som blinkar i alla möjliga färger. Gud förbjude att de står i mitt hem som pynt. Dom passar på en pizzeria. 

Jag hade blivit varnad för den prutande vietnameserna som alltid kommer FÖRST och prutar på ALLT. Dessa kommer köpa mina granar tänkte jag. Lätt. 50 kr styck.
Prutkunderna kom aldrig. Istället invaderades stället av pensionärer. Vad köper dom? Mina granar. Dom sliter i dom. När jag har sålt dom rivs det fortfarande i dom så jag får säga att det inte är nån idé för de är sålda.
Oväntat med så sabla skönt att bli av med kraffset.

Sen går fyra timmar av bara farten, jag säljer hälften av mitt kraffs. 800 kr rikare. Detta ska jag definitivt göra igen. Fast mer förberedd och inte så girig. Borde skrikit ALLT PÅ BORDET 10 KR när det var en halvtimme kvar.

Det var en udda dag i dag och jag gillar det.

En fundering jag alltid har på auktioner är:Vart är dagens ungdom? Varför är det bara jag där och en massa gamla som redan har allt? Varför köper dom gamla ännu mer saker?

/Haua