Haua

Jag är 30 år gammal. Jag har kommer aldrig över tröskeln där jag slutar fasa för min omgivning. Jag vill kliva över. Jag vill inte sitta och bli lika förvånad och förskräckt varje gång nån tar ett snesteg.

Världen är ett enda stort snesteg.

Om otroheten skulle vara en färg så är den definitivt svart. Det är bara det att färgen börjar bli grå och snart går den över i vitt och då är det lika accepterat som vad som helst.

Alla får cancer och alla är otrogna.

Om man ska gå djupt så går det åtminstonde att dela upp eländet lite. Linda in det.
-Han/hon är som person. Inget personligt mot nån drabbad.
-Engångsgrej, kommer aldrig hända igen. (Eller har personen fått smak på det och trillar dit igen)
-En del saker accepteras i förhållandet. Individuellt såklart. En del tål ju ingenting. En del tål massa.

Alla är vi olika. Och tur är väl det. Annars skulle inga förhållanden finnas.

Ville verkligen inte sitta här och vara bitter och bara tycka det klassiska "det finns inga vettiga"
Häromdagen fick jag reda på att en person jag inte alls känner är ett svin. Men jag gillade honom. Tyckte han var reko. Han var förlovad och lycklig tänkte jag. Varm, trevlig och en bra pappa (vet inte om han har barn) Han lurade på mig löparskorna och han gav mig ett intryck som inte dyker upp så ofta. Var han reko? Nej. Ett otroget svin. När jag visar mina förfäran över det hela säger folk bara: visste du inte det? Det har han alltid varit. Det var då själva fan. Jag är verkligen noll människorkännare.

Idag är det skitsamma vem som ligger med vem. Vem som gör vad med vem. En ring är ingenting. Ett löfte tystnar och bleknar så fort det lämnat munnen.

Det är så sorgligt. Jag är så efter. Jag har så svårt att acceptera. Måste man ge sig in i ett förhållande med den skyhöga procentuella risken att bli bränd? Inte undra på att folk är svartsjuka, osäkra och rädda för känslor.

Du förtjänar nån bra. Jo, det gör alla. Men i många fall får man nöja sig med vad som erbjuds för den där bra finns inte.

Jag vet många bra. Jag hoppas dom är bra. I mina ögon är dom bra tills jag får reda på nåt annat. Där får jag dra gränsen för mitt cyniska synsätt på människan.

Allt är generationsskiftets fel. Medias fel. Eller vårt egna fel.

Osäkerheten driver folk till att söka bekräftelse och det görs bäst genom att övervinna sånt som egentligen inte borde vara inom räckhåll.

Uttrycket "han/hon har ju tjej" besvaras idag med ett "och?"

Vänd världen, vänd.



/Haua