Välkommen in.
En hel del saker gör man automatiskt. Jag kan prata i telefon, andas och äta samtidigt utan problem. Tycker jag själv i alla fall.
På väg hem från ridskolan (ja, jag kämpar fortfarande på med denna sport) så ringer jag Helena. Vi pratar och pratar och pratar. Vi pratar in i lägenheten, jag ger katterna mat, vi pratar, jag klär av mig och ska börja duscha, vi pratar.
Blablablablabla. Om allt.
Mitt hus är lyhört ungefär i stil med kojorna jag byggde hemma i skogarna i knivingaryd. I mitt samtal och halvkroppsduschande så tycker jag att ljuden från trapphusen är ganska höga. Men vaddå? Det är ju lyhört.
Blablablablablabla med Helena. Duscha duscha bort hästbajs.
-HALLÅ??
What the f...? Shit säger jag till Helena, det är fan nån i min lägenhet!! Men vad i hellskotta?
Jag sliter åt mig en handduk och försöker hålla uppe den med en hand samtidigt som jag håller telefonen i andra och går ut dyngsur i vardagsrummet. Lika bra att jag har kontakt med omvärlden ifall nåt händer.
I hallen står min granne.
-Oj, eh, tjena. Alltså....din dörr var öppen när jag skulle slänga soporna. Katterna satt i trapphuset. Ska jag stänga den eller?
-Öh, ja jag duschar. Tack så mycket. Är katterna inne eller drog dom?
-Dom är inne. Jag ville inte bara stänga igen dörren utan att säga till, det hade känt skumt.
Det hade han rätt i. Jag hade ju bara hört smällen och sen inte vetat om nån kom in eller gick. OTÄCKT!
Lektion ETT är att man ALLTID stänger dörren om sig när man kommer hem. Annars kan man lika väl hänga upp en säck i dörrhålet.
/Haua
