Haua

I helgen drog vi till Liseberg i black pearl. Vi är Emme, Matilda och jag. Detta spektakel ägde rum endast pga att sist Matilda var på Liseberg var den värsta värstingkarusellen trasig så hon var tvungen att åka upp dit igen.

Man kan se det som en trevlig utflykt men man kan aldrig veta hur det ska gå eftersom vi inte bott ihop på ett decenuim.

Lagom trötta efter en öl på åströms och lite sömn så drog vi iväg. Inga problem på vägen dit, sov lite, pratade lite i telefon och körde lite fel precis innan Liseberg. Allt löser sig.

In på bygget och köpa åkband fort som tusan.

Då ser jag på skärmen atmosfear stängd pga tekniskt fel

Jag blir helt ärligt skitglad för jag slipper åka eländet. Det ser ut som att matilda ska börja grina men hon håller modet uppe och hoppas på att karusellmekaniker jobba på helgerna också.
Vi värmer upp med bergbanan och det suger i min mage så jag får panik. Detta är inget bra tecken för då är tåligheten lika med noll. Ska man inte palla bergbanan som funnits i alla år?
Fan.
Matilda sneglar mot atmosfear så fort hon får tillfälle. Vi åker och äter och åker och det börjar regna. På eftermiddagen vrålar Matilda sitt glädjetjut. Den är igång. Man kan tydligt se att den inte är tom, det dinglar en massa nervös ben i den.
Fan.
KOM VI MÅSTE ÅKA DEN NUUUUU INNAN DEN GÅR SÖNDER IGEN!!!!

Fast jag vill inte det. Tycker att Emme kan hänga på och ställa upp och dela bördan.


Känns inte bra nånstans....

Jag ställer mig i den där kön och tittar på alla andra som ska utsätta sig för detta stolleprov. Matilda blir pissnödig och jag börjar få känningar i tarmen.
Det är inte ok.
Det går så jefla fort fram tills det är vår tur. Innan jag hinner blinka är jag fastspänd och på väg upp 147 meter över havet.
Det är inte ok!!
Matilda nämner att hon inte vill längre och jag ber en stilla bön att det är HON som ska be personalen om nåd så dom kopplar loss oss. Jag hade ju hoppas av direkt när bygeln åkt upp.
Nä då, up we go och jag börjar hyperventilera, övar profylax.
Omkring mig frustar alla andra rädda själar men ingen gråter vad jag kan höra. Det går rätt fort upp och vid ett tillfälle frågar jag Matilda om vi stannat.
-Nä, en liten bit till.

PCHYSSSSSSSS

Allt släpper, alla skriker utom jag som är i chock och inte får fram ett ljud. Jag blundar hela vägen ner till Matildas besvikelse och när jag vågar titta igen gapskriker jag av lycka över att det är över och att jag lever och att jag gjorde det. Jag skriker mig torr och hes i halsen när alla andra är tysta. Skitsamma.

När jag blir frigjorde staplar jag ut i stil med Gollum och tårarna rinner. Bröstet värker, det måste vara dödsångesten jag upplevde.

HUR FAN KAN FOLK GILLA SÅNT HÄR??

Jag kastar mig i Emmes famn och är så lättade och knäckt så jag vet inte vart jag ska ta vägen och tårarna rinner. Försöker dricka men skakar så mycket så tänder håller på att slås ut av flaskan. Vad hände med min kropp?
Men jag gjorde det!
Folk lämnar området. De som stod och funderade över om dom skulle våga åka den behövde inte fundera mer när som såg mig.
FY FAN SÅ SJUKT!!

Efter att allt lagt sig och jag har normal puls igen så vill matilda åka den igen. Och filma mig. Nä du, knappast troligt och hon hade inte mage att tvinga upp mig igen. Däremot tog hon ett dödsåk till med kameran i näven...

Hämden blev att hon fick följa med in i spökhuset Gasten.

Här kan man se hur sugen hon är på det.... Om nån minut ska hon ge biljetten till en utspökad tjej som Matilda tyckte var skitläskig.

Vi tågade in i det roliga huset och vad vi skrek och betedde oss. jag skrattade och skrek omvartannat så Emelie tyckte att jag skulle skärpa mig och bete mig för min ålder. Problemet var att i vårt "tåg" fanns två små barn som blev jätterädda av allt ståhej. Hahahahahahaha!
Nu var det Matildas tur att vara gråtfärdig.

Trekampen vanns av Matilda (helt otroligt) Däremot visade Emme sina kunskaper i basket som vi inte visste att hon hade. (inte hon heller) Ett kast, mitt i, vinst!

Vinsten var en Roger som vi sen fick släpa runt på området. Han "glömdes" hemma i mitt hem så han satt och glodde på mig i söndags.

Vägen hem tog 7 timmar. Vi körde LITE fel. Och när vi körde lite fel höll vi på att köra på två hundar och en räv.

Men det var det värt!

/Haua