Haua

Avsaknad av inlägg - jag vet.

Kul att det är uppskattat när jag gör väsen av mig!

Har ju äntligen skaffat en bärbar dator. Inte för att jag använder den så flitigt men nu finns den i alla fall. Och då borde jag ju kunna blogga?
Har ju även provat att blogga från telefonen men det var roligare att lägga ut en bild och tre ord än lätta sitt hjärta. Inte klokt vad svårt och tråkigt att skriva en roman med en ajfån.
Jag har även stört mig oerhört på att allt jag skriver blir en enda kocka att läsa. Precis som om jag vore för lat för att trycka på enter ibland.

Jag satt och funderade på vuxna och barn.
Nu är jag vuxen. När jag var liten och tittade upp på alla vuxna (det gjorde jag tills jag började växa om mamma och alla andra normallånga) så såg jag bara vuxna.
Inga konstigheter. Bara äldre som jag litade på och som hade lägenheter och fick vara uppe länge och handla vad dom ville och hade jobb.

Jag såg ju aldrig bakom deras dörrar. När dom grät över kärlek, sorg eller annat som gjorde dem olyckliga.

Nu sitter jag bakom dörren. Nu vet jag hur det är att vara vuxen. Det är ju faktiskt ganska schysst emellanåt men ibland finns det ju fan inget värre.

Som barn lyckades jag då och då detektera en vuxen som inte var som andra vuxna.

Han är inte som han ska, var alltid svaret.

Sen minns jag när min mammas kompis blev lämnad av sin kille. Jag kanske var 10 år? Hur mamma satt och tröstade och tröstade medans jag satt på golvet och lekte med katten och frågade när det var fika.
Det var otäckt med en lessen vuxen. Men det gick ändå inte in i mig hur otroligt lessen hon var för att ha blivit lämnad för en annan dessutom. Som redan var med barn och allt. Hujedamej.

Eller som när grannens fru försvann. Tömde huset när han var på jobbet och ingen visste vart hon var. Hon åkte till närmsta by 2,5 mil bort och stadgade sig där.

Men vart är hon mamma?
Vi vet inte det. Ingen vet.
Men varför har hon försvunnit?
Vi vet inte.

Idag vet jag svaret på det där. Förmodligen visste alla vart hon var men det är jobbigt att förklara för barn.

Kommer hon hem snart?
Vi vet inte.

Bakom dörren var det kanske olyckligt och väntat. Men det visste ju inte jag.

Om jag får barn nån gång ska jag försöka komma ihåg allt jag minns från den lilla tiden. Att barn faktiskt begriper om man förklarar.

2012 är året då jag kommer få lära känna massa små nya människor. Det ska bli riktigt kul.

Personerna på bilden har inget med inlägget att göra.

/Haua